Som verbet försona används i skrifterna, innebär det att lida straffet för en syndig handling och därigenom ta bort följderna av synden från den ångerfulle syndaren och låta honom förlikas med Gud. Jesus Kristus var den ende som kunde utföra en fullkomlig försoning för hela människosläktet. Han kunde göra det tack vare att han utvalts och förutordinerats i det stora rådet som samlades innan världen skapades (
Eth 3:14;
Mose 4:1–2;
Abr 3:27), samt sin ställning som Guds Son och sitt syndfria liv. Hans försoning innefattade att han led för människornas synder i Getsemane, utgöt sitt blod samt dog och därefter uppstod från graven (Jes 53:3–12;
Mosiah 3:5–11;
Alma 7:10–13). Tack vare försoningen kommer alla människor att uppstå med odödliga kroppar (1 Kor 15:22). Försoningen öppnar också vägen till förlåtelse för våra synder och till evigt liv tillsammans med Gud. Men den som uppnått ansvarighetsålder och fått lagen kan få dessa välsignelser endast genom att tro på Jesus Kristus, omvända sig från sina synder, ta emot frälsningens förrättningar och lyda Guds bud. De som inte uppnår ansvarighetsåldern och de som är utan lagen återlöses genom försoningen (
Mosiah 15:24–25;
Moro 8:22). Skrifterna lär tydligt att om Kristus inte sonat våra synder skulle ingen lag, förrättning eller offerhandling ha kunnat tillfredsställa rättvisans krav, och människan skulle aldrig ha kunnat återvända till Guds närhet (
2 Ne 2; 9).
Detta är mitt blod, utgjutet för många till syndernas förlåtelse,
Matt 26:28. Hans svett var som blodsdroppar som föll ner på jorden,
Luk 22:39–44. Jag ger mitt kött för att världen skall leva,
Joh 6:51. Jag är uppståndelsen och livet,
Joh 11:25. Kristus är upphovet till evig frälsning för alla som lyder,
Hebr 5:9. Vi är helgade genom Kristi blods utgjutelse,
Hebr 9; 10:1–10. Kristus led en gång för våra synder,
1 Petr 3:18. Jesu Kristi blod renar oss från all synd,
1 Joh 1:7. Han lyftes upp på korset och dödades för synder,
1 Ne 11:32–33. Återlösning kommer till dem som har ett förkrossat hjärta och en botfärdig ande,
2 Ne 2:3–10, 25–27. Han gav sig själv som ett offer för synd,
2 Ne 2:7. Försoningen återlöser människan från fallet och räddar henne från döden och helvetet,
2 Ne 9:5–24. Det måste finnas en obegränsad försoning,
2 Ne 9:7. Förlikas med Gud genom Kristi försoning,
Jakob 4:11. Hans blod sonar deras synder vilka syndat i okunnighet,
Mosiah 3:11–18. Människan fick frälsning genom försoningen,
Mosiah 4:6–8. Om det inte varit för försoningen, måste de oundvikligen förgås,
Mosiah 13:27–32. Han skall sona världens synder,
Alma 34:8–16. Gud själv sonar världens synder för att genomföra barmhärtighetens plan,
Alma 42:11–30. Jag är hela jordens Gud, dräpt för världens synder,
3 Ne 11:14. Jag, Gud, har lidit detta för alla,
L&F 19:16. Små barn är återlösta genom min Enfödde,
L&F 29:46–47. Hans lidande och död som inte begick någon synd,
L&F 45:3–5. Detta är en sinnebild för den Enföddes offer,
Mose 5:7. Genom Kristi försoning kan hela människosläktet frälsas,
TA 1:3.